Vet att jag måste, för din skull.
Ångest, panik och väldigt mycket andra känslor när jag ställer mig på dendär jäkla vågen. Saken är den att jag var överviktig innan jag blev gravid. Jag är 1.70 lång och vägde ca 80 kg. Alltså ca 20 kg för mycket. Det var året jag träffade min kärlek jag gick upp så mycket. Vi åt seriöst sjukt mycket onyttigt. Jag har hört att när man är lycklig och mår bra i ett förhållande har man också stor aptit. Det håller jag med om. Jag misstänker att det var fel på min ämnesomsättning redan då. För jag gick upp mycket mer eller ah hade rättare sagt mycket svårare att gå ner än vad P hade. Jag insåg att jag vägde för mycket när jag började se på kort. Jag såg så svullen ut, armarna såg så stora ut och jag minns att jag tänkte.. "Är detta jag? Jag ska göra allt för att komma i form". Jag har gråtit när jag sett mig i spegeln, gått på extrema dieter och ja, det har vart jävligt jobbigt vissa dagar. Sen blev jag gravid, världens bästa nyhet. Men inte för min kropp dock. Det innebar ju att jag kommer öka i vikt ännu mer. Så jag var överlycklig men samtidigt orolig. De 4 första månaderna gick jag väl upp ca 2 kg. Men sen försvann illamåendet och hungern gjorde sig påmind. Väldigt ofta. Cravings i form av choklad kanske inte var det bästa för mig, men är man sugen så är man. Mycket onyttigt och självklart också mycket nyttigt har jag fått i mig under denna graviditet. Men något som gör ont är när jag ställer mig på vågen och ser .. Men jag vet att jag måste. Bebis måste ju få mat. Det gör ont att se andra träna och röra på sig, när jag får så ont av att gå efter bara några minuter. Det gör ont med kommentarer som - oj vad tjock du har blivit, typ. Det är väl ingen som sagt så men, nästan, i andra ord. Självklart kan folk få kommentera min vikt men ibland undrar jag hur vissa tänker. Okej att jag är gravid, jag har inget emot att folk jag känner tar på magen och säger gulliga komplimanger. Men att säga något negativt, när man känner mig och vet att jag är känslig med vikten, gaah ibland vill jag bara klappa till personen. Och det är 2 månader kvar, hur ska jag orka se mig själv svälla ännu mer och samtidigt få höra kommentarer som inte vissa tänker på att dom slänger ut bara sådär. När jag läser på nätet om folk som också vart överviktiga blir jag lättad och glad över deras inställning. En kommentar jag läste var - nu är vi gravida och då äter vi, vikten tar vi tag i sen. Det gav mig hopp till mig själv. Att i sommar, när bebis är ute. Jävlar vad jag ska kämpa för att få min kropp tillbaks. Jag har snart 40 kg att gå ner. Och jag kommer lyckas, det vet jag.
