Mamma till Julius

Julius#Patrik#Bonzo#Vänner#Släkt#Landet#Sol#Grilla#Underbart#Bada#Skratta#Sommar#Mamma#Glass#Kyssar#Kärlek#Värme#

Imorse var vi iväg till Östra för att göra om hörseltestet ( Julle fick inte godkänt på det vänstra örat sist då det var fosterfett/fostervatten i vägen ) men idag fick han godkänt :) Skön känsla när en sten släpper... Även fast jag inte trodde att det var någon fara så är man ju alltid lite orolig. Efter det köpte vi GP för idag är vår älskling med i den. Sen släppte Patrik av oss och åkte iväg till sitt jobb.. Nu ligger jag i soffan och ser på efter tio. Julius nanar så gott och Bonzo nanar han också :) Midsommar börjar närma sig och jag måste verkligen få en tid hos frisören innan! Ska klippa bort mina slitna toppar och lägga i några blonda, fräscha slingor. Nu ska jag göra mig en shake, sen vila lite, gå ut på promenad och sen får vi besök av 2 underbara vänner som kommer hit på middag. Härlig tisdag.

Har tappat 12 kg sen jag kom hem från BB :) även fast jag gjorde snitt och egentligen måste ta det lugnt (får inte träna och lyfta) så får jag iaf promenera :) igår gick jag ca 7 km (med vagn) i många uppförsbackar, så härligt. Nu i 2 veckor ska jag köra en diet (fram till midsommar) woho heja mig ;)

Nu börjar man sakta men säkert landa i den nya rollen som mamma. Julius är helt underbar, under dessa veckor har vi vart på min kusins dop, älsklingens systers student, några kalas osv och alla är lika förvånade över hur snäll bebis vi verkar ha fått hihi, han sover ju mycket.. Enda gången han skriker är när han är hungrig vilket är ungefär var tredje timme. Nätterna funkar också helt ok, inatt fick han mat vid halv 2 innan vi gick och la oss, sen vaknade han halv sex och andra gången han vaknade var klockan halv 9.. Jag klagar inte :) Julius är så otroligt stark i nacken också, han kan redan hålla upp huvudet själv en stund. Idag ska vi till BVC för andra gången och väga och mäta, sist vägde han 4210 så det ska bli intressant att se hur mycket han väger idag. Han har ju redan vuxit ur lite kläder <3 naw, min skatt. Det är så mysigt att ha honom i famnen och se hans olika miner, hans blå ögon titta in i mina ögon.. Jag smälter varje gång.

Ville lägga upp en bild där han har på sig en jättesöt haklapp från London som han fått i present (en av alla tusentals fina presenter han fått) men det funkar inte att lägga upp bilder nu.

Julius, så älskad från första stund. Han är verkligen helt perfekt vår son. Kan ligga och titta på honom i flera timmar. Jag är så otroligt stolt över honom och idag ska vi åka hem från Bb och äntligen börja livet som småbarnsföräldrar. Det finns inga ord i världen som kan beskriva den känslan jag känner, han är det finaste som finns.

Jag blev igångsatt i onsdags med en ballong, det funkade knappt på mig. Fick lite mer värkar bara, torsdagen fick jag en gel som gav mig ännu mer värkar men inget mer, torsdag natt var riktigt jobbig och jag sov ca 2 timmar sammanlagt. Fredagsmorgonen hade jag öppnat mig ännu mer, så då tog dom hål på hinnorna.. Sen startade dom riktiga värkarna, jag fick epidural (sjukt ont att ta men underbar när det hade börjat verka) var öppen ca 3-4 cm, hade jäkligt ont och var utmattad redan innan allt dragit igång på riktigt.. Dom satte sedan i ett värkstimulerande dropp. Jag hade värkar (upp till 100) med 1-2 minuters mellanrum, hela dagen och hela kvällen, fick lustgas och hade riktigt ont.. Vid 12 var jag helt öppen och ville krysta, tillslut gick det inte att inte krysta.. Jag fick feber och var helt borta, sov mellan värkarna och skrek att jag var utmattad osv.. Barnmorskorna kallade mig sin hjälte haha. Bebisen ville inte/kunde inte åka igenom bäckenbotten, läkaren kände håret på hans huvud och jag fick kämpa i några timmar till.. Hans hjärtljud ökade fort och läkarna blev oroliga, så det blev akut snitt, så dom lyfte över mig i en annan säng och körde upp mig till op-avdelningen. Jag blev inte sövd men fasen vad olika mediciner jag fick och det var typ 12 pers i salen, dom hängde upp ett skynke och opererade mig, jag låg helt utslagen men ändå nervös som fan och en narkossköterska pratade med mig och höll min hand och det kändes tryggt. Kolla där sa hon när läkarn gick förbi, med vår son! Jag kände en sån känsla som jag inte kan förklara i ord. Men efter 2 sek började jag känna oro då det stod flera barnläkare och sköterskor runt Julius och tryckte ner slangar och höll på, en annan kom fram och sa att han fått fostervatten i lungorna så han måste skrika upp sig.. Det gjorde ju inte mig lugn direkt, jag hade fått någon medicin som gjorde att hela kroppen skakade (egentligen hoppade) på sängen och jag skakade tänder, kunde inte sluta så det var sjukt obehagligt. Sedan springer läkaren ut ur rummet med Julius och Patrik springer efter, jag ligger kvar på britsen och dom ska sy ihop mig. Jag hade knappt fått se min bebis.. Men dom körde bort mig till ett uppvak och där låg jag och undrade, tänkte och funderade... Men samtidigt va jag så sjukt trött! Slumrade till en liten stund men sen när jag hade vaknat efter ca 20 min ville jag bara tillbaks till min älskling och min son. Jag frågade ena sköterskan hur länge jag var tvungen att ligga där med gråten i rösten, sjukt jobbigt att skiljas från något man haft i magen i så lång tid.. Man vill ju se, gosa, pussa och lära känna bebisen direkt. Man vill ju också krama om pappan till barnet, men efter Julius var född delade jag och Patrik en stund och några blickar jag aldrig kommer glömma. Vid 10 blev jag äntligen körd till BB i sängen, min pappa, min älskling och Julius satt där och väntade och jag sken upp som en sol. Senare fick vi ett rum på BB och vi installerade oss fort. Sen dess har jag levt i någon sorts dröm, igår hade jag inte landat eller förstått vad som hänt. Jag var tvungen att ligga ner hela dagen/kvällen/natten och idag låg mitt järnvärde på 82, inte det bästa. Men jag har kunnat resa mig upp ur sängen några gånger, gått till toaletten och gått i korridoren på BB en gång! Hoppas att jag kan röra mig mer imorgon. Detta var det värsta jag vart med om, men också det bästa. Det bästa var att få träffa min son, det värsta var att vägen dit gjorde så ont och var väldigt jobbig. Varje gång jag tittar på Julius, jag lovar, oavsett hur hög smärta man känner, är det värt det!


19 Maj 2012 <3

Julius River Lindh, vår son har kommit till världen imorse. Det blev akut snitt, 4040 gram och 54 cm lång - vi är överlyckliga och trötta.

Ligger just nu i förlossningssängen och har precis fått gelé.. Första försöket med att sätta igång mig igår gick väl inte riktigt som vi hoppats på, herre vad tålamodet prövas nu. Om 6 timmar ska dom kolla om gelén hjälpt något, håller tummarna. Igångsättning kan ta upp till 3 dagar.. 2 dagen för mig nu, vi åt frukost på BB imorse, avis på alla som fått sina bebisar och får gosa. BF+8! Vad är det för fel på mig? Det är jag och elefanterna som är gravida i 2 år.

Känner mig som en elefant i kroppsstorlek också.. Åh ge mig värkar, jag vill ha ont, jag vill göra allt för att få ut bebis nu!

I fredags började det värka i revbenet, smärtan smög sig på mer och mer under dagen. Tillslut kunde jag inte röra mig utan att det gjorde ont, vad jag än gjorde...så skrek jag eller grät för smärtan var så intensiv. Ringde förlossningen och dom bad mig att ta Alvedon och ringa tillbaks ifall det inte hjälpte. Efter en helvetesnatt med kramp och smärta ringde jag in igen. Hon tyckte då att jag skulle komma in på kontroll. Sagt och gjort, eftersom läkarn knappt kunde röra mig utan att jag skrek till la hon in mig. Fick åka upp till plan 4 och fick ett eget rum (med 2 sängar som tur va, då älskling kunde stanna med mig) dom gjorde ultraljud, EKG, Ctg, blodtryck, tagit massor med blodprover, testat akupunktur, fått morfin och många andra värktabletter.. Det enda tabletterna gjorde var att få mig yr och att kräkas. Smärtan blev värre och eftersom inte medicinen hjälpte och dom inte ville sätta igång mig fick jag åka hem. Tror också det berodde på att dom behövde rummet osv... Jag försökte sova men grät av smärta, vred och vände på mig och tillslut fick jag sova en liten stund. Ringde BM imorse och förklarade läget, hon tyckte vi skulle åka tillbaks.. Sagt och gjort. Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset för nya prover, Ctg, läkaren kände på mig och återigen gjorde det extremt ont. Ondare än tidigare. Läkaren var väldigt förstående och på onsdag har jag tid för igångsättning. Jag hoppas mina revben klarar att av trycket, på onsdag går jag in i vecka 42. Så nästa gång jag uppdaterar bloggen hoppas jag att allt har gått bra och att vi alla 3 mår bra, hör av mig igen när jag orkar! Bm gjorde hinnsvepning på mig idag och nu har jag onda, täta sammandragningar.. Vem vet, det kanske redan är på G?

Puss och kram

Ligger i soffan och tröstäter kinasnacks, grått på himlen och regnigt och det värsta av allt.. Hade en helvetesnatt med värkar men dom stannade upp efter några timmar och det har fortfarande inte kommit någon bebis. Det värkte på ett helt annat sätt än vad det gjort tidigare.. Vid halv fyra gick jag runt som en zombie i lägenheten och hade sjukt ont, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, tog Alvedon som inte hjälpte.. Det positiva är ju att ännu mer av slemproppen har släppt (mysigt ämne dedär) och mitt besök hos BM idag fick mig att ändå få lite hopp.. Hon tyckte det lät som att kroppen jobbar och livmodern håller på för fullt just nu, ja vi kan ju alltid hoppas. Järnvärdet hade gått upp till 108 vilket var liite bättre än sist, hjärtljuden låg på 142 <3 Bebbi är envis och har fortfarande inte fixerat sig den lilla busungen. Blev så avis igår på min vän som var beräknad till den 8e som fick sin son igår, en jättesöt liten bebi.. Glad för hennes skull :) men som sagt, avis är man ju på alla som får ut sina bebisar! Nu ska jag bädda in mig i soffan under täcket och se på någon film och bara drömma mig bort.. BF+1 nudå.. Btw angry birds godiset var inte gott, smakade typ tvål.

Då var den stora dagen här! Dagen vi längtat efter så länge, det har liksom vart större än allt annat sen vi fick reda på att testet var positivt. Vi har räknat ner och vi har fantiserat och pratat, skrattat och planerat till denna dag. Vi har legat i varandras armar, älskling har klappat och pussat på magen och den 9 maj har vart målet. Jag orkar inte vänta 2 veckor till, nu är 40 veckor klara. Bebis är färdigbakad men verkar trivas väldigt bra och det verkar som jag har en mysig mage att bo i, men bebis det är ännu mysigare här ute hos oss. Den 9 maj är här, du är välkommen och vi väntar ivrigt på något tecken att du vill komma ut så vi får starta livet som en familj. Inom 2 veckor är vi föräldrar. Kan knappt förstå det men vill att det ska hända nu, dricker hallonbladsthe och ser på vänner och känner bebis buffa runt i magen. Det är mysväder ute idag, jag sa häromdagen till P att om det regnar den dagen bebisen kommer ut är det då Gud gråter för att ha förlorat en ängel (är egentligen inte troende eller något sånt men.. Det låter ju vackert) och ja, det regnar, BF idag och vi väntar ivrigt på att få bli föräldrar.

Fått ett jävla migränanfall igen, har haft förvärkar och värk i ryggslutet hela morgonen. Allt på en och samma gång! Har tagit Alvedon, druckit massor med vatten och försökt äta lite.. Ligger i sängen och försöker sova men det gör alldeles för ont.. Värkarna gör ju ondare för varje dag som går, vi kan ju alltid hoppas att det är tecken på att något snart ska hända. Otååålig? Jaaa..

Idag är det en vecka kvar till BF!!