Mamma till Julius

Jag blev igångsatt i onsdags med en ballong, det funkade knappt på mig. Fick lite mer värkar bara, torsdagen fick jag en gel som gav mig ännu mer värkar men inget mer, torsdag natt var riktigt jobbig och jag sov ca 2 timmar sammanlagt. Fredagsmorgonen hade jag öppnat mig ännu mer, så då tog dom hål på hinnorna.. Sen startade dom riktiga värkarna, jag fick epidural (sjukt ont att ta men underbar när det hade börjat verka) var öppen ca 3-4 cm, hade jäkligt ont och var utmattad redan innan allt dragit igång på riktigt.. Dom satte sedan i ett värkstimulerande dropp. Jag hade värkar (upp till 100) med 1-2 minuters mellanrum, hela dagen och hela kvällen, fick lustgas och hade riktigt ont.. Vid 12 var jag helt öppen och ville krysta, tillslut gick det inte att inte krysta.. Jag fick feber och var helt borta, sov mellan värkarna och skrek att jag var utmattad osv.. Barnmorskorna kallade mig sin hjälte haha. Bebisen ville inte/kunde inte åka igenom bäckenbotten, läkaren kände håret på hans huvud och jag fick kämpa i några timmar till.. Hans hjärtljud ökade fort och läkarna blev oroliga, så det blev akut snitt, så dom lyfte över mig i en annan säng och körde upp mig till op-avdelningen. Jag blev inte sövd men fasen vad olika mediciner jag fick och det var typ 12 pers i salen, dom hängde upp ett skynke och opererade mig, jag låg helt utslagen men ändå nervös som fan och en narkossköterska pratade med mig och höll min hand och det kändes tryggt. Kolla där sa hon när läkarn gick förbi, med vår son! Jag kände en sån känsla som jag inte kan förklara i ord. Men efter 2 sek började jag känna oro då det stod flera barnläkare och sköterskor runt Julius och tryckte ner slangar och höll på, en annan kom fram och sa att han fått fostervatten i lungorna så han måste skrika upp sig.. Det gjorde ju inte mig lugn direkt, jag hade fått någon medicin som gjorde att hela kroppen skakade (egentligen hoppade) på sängen och jag skakade tänder, kunde inte sluta så det var sjukt obehagligt. Sedan springer läkaren ut ur rummet med Julius och Patrik springer efter, jag ligger kvar på britsen och dom ska sy ihop mig. Jag hade knappt fått se min bebis.. Men dom körde bort mig till ett uppvak och där låg jag och undrade, tänkte och funderade... Men samtidigt va jag så sjukt trött! Slumrade till en liten stund men sen när jag hade vaknat efter ca 20 min ville jag bara tillbaks till min älskling och min son. Jag frågade ena sköterskan hur länge jag var tvungen att ligga där med gråten i rösten, sjukt jobbigt att skiljas från något man haft i magen i så lång tid.. Man vill ju se, gosa, pussa och lära känna bebisen direkt. Man vill ju också krama om pappan till barnet, men efter Julius var född delade jag och Patrik en stund och några blickar jag aldrig kommer glömma. Vid 10 blev jag äntligen körd till BB i sängen, min pappa, min älskling och Julius satt där och väntade och jag sken upp som en sol. Senare fick vi ett rum på BB och vi installerade oss fort. Sen dess har jag levt i någon sorts dröm, igår hade jag inte landat eller förstått vad som hänt. Jag var tvungen att ligga ner hela dagen/kvällen/natten och idag låg mitt järnvärde på 82, inte det bästa. Men jag har kunnat resa mig upp ur sängen några gånger, gått till toaletten och gått i korridoren på BB en gång! Hoppas att jag kan röra mig mer imorgon. Detta var det värsta jag vart med om, men också det bästa. Det bästa var att få träffa min son, det värsta var att vägen dit gjorde så ont och var väldigt jobbig. Varje gång jag tittar på Julius, jag lovar, oavsett hur hög smärta man känner, är det värt det!


19 Maj 2012 <3